Rosa pyjamas och tysta tåg
Tysta timmar med sträcklästa böcker på ett tåg som rör sig sådär mjukt som tåg kan. Det första jag gör när jag kommer hem är att läsa dagens DN. Läser om nedläggningen av Hässelby Gymnasium. Skolan vars gråa mjukisbyxor jag bor i. Känner mig besviken och låter en mjuk gyllene päls trösta. Släpar upp min rosa resväska för trapporna, leriga hjul som kladdar på dammsuget golv som knakar. Som det alltid har knakat. Mitt rum. Flickrum, är det så det heter nu? Iskallt, elementet avstängt. Lilla silverfärgade tvn jag fick i födelsedagspresent när jag fyllde tretton. Tavlan som jag köpte på Myrornas för 25 kronor för att jag blev så fascinerad över att jag för första gången inte kunde sluta titta på en tavla. Gulnade urklipp på Zlatan, brev som doftar saknad, vykort, klädhögar, träningscykel, en rosa pyjamas som jag genast måste byta om till. Sms från gamla grannar, mail från gamla chefer, tankar från gamla Cecilia. StockholmsCecilia som inte tittar ut genom tågfönster när vi glider in på centralen, överväldigad och tänkandes ”vad stort det är”. Nya MolkomCecilia som går in i gamla StockholmCecilia och förvånas över att mallarna liksom har vikts lite i hörnen. Passar ganska bra, men inte helt.
Man borde inte klaga på att ha två hem, men att alltid behöva sakna det andra känns som en konstant nedbrytning av mina sociala behov.
Sakna.