pocket full of sunshine

I hela mitt liv har jag gått igenom olika faser av rädsla. Det är så märkligt att vissa stannar kvar och andra bara försvinner. Att vissa saker är självklara, och andra kan jag bara inte förstå hur det kommer sig.

Jag minns smällen när raketen åkte in i husväggen en meter ovanför mitt huvud, men det är också det enda jag minns, dånet och gnistrorna, för jag var bara fyra år. Men det sitter kvar, jag var enda ungen som inte gillade ballonger, och det är nu de senaste två-tre åren som jag kan tända tändare. Jag avskyr smällar. Jag satt inomhus jag vet inte hur många nyårsaftnar när jag var liten. Jag avskyr eld. Min absolut största skräck är att brinna upp, jag kan få riktig ångest när jag läser om folk som brunnit inne.

Jag minns min totala skräck för mördare och för Eddie. Elaka monstret Eddie, ni vet Iron Maidens maskot, som min bror hade på en affisch i sitt rum. Livrädd var jag, att han skulle komma ut ur affischen och döda mig.

Jag minns min hastiga spindelfobi jag hade när jag var tolv-tretton. Den försvann lika fort som den kom, men helvete vad jag grät när min brorsa jagade mig med en liten spindel.

Jag minns min ännu plötsligare mörkerrädsla när jag var femton-sexton. Helt plötsligt, från ingenstans kunde jag inte längre vistas i mörka utrymmen, jag sov med lampan tänd och tvingade alltid andra att gå före och tända lampan. Jag har ett ganska vagt minne av att jag är ensam hemma en kväll och det brakar till på baksidan, som att någon välter något. Jag minns att jag omöjligt kan övertyga mig själv om att det var en katt och går och hämtar en gigantisk kökskniv, JA, Cecilia femton år, hämtar en kökskniv för att kunna ha ihjäl eventuella inbrottstjuvar. Och så hör jag hur någon trycker ner handtaget på vår dörr och försöker försiktigt öppna. Det är låst, och jag och macheten springer till fönstret och så står ingen där. Jag kommer inte ihåg när det här var, men jag var så IN I HELVETE RÄDD, och det kan ha varit efter det jag blev så satans mörkrädd. Jag vet inte. Men det gick över.

Jag minns också min mildare form av torgskräck vid mellan sjutton och nitton, efter att jag var på en kentkonsert och fick fullkomlig panik. Jag stod långt fram och det var så helvetes mycket jävla folk som hoppade och jag flög som en liten vante. Jag hade gjort det där flera gånger förut, men något slog slint och jag drabbades av panik och tänkte bara ”ut ut ut ut”, men jag kom inte ut, en sträcka som tar tjugo sekunder att gå tog mig tio minuter. Sen kommer jag ut och det spöregnar och jag försöker lugna ner mig. MEN så tar konserten slut, och alla dom här människorna bara totalt kör över mig, min mobil funkar inte, mitt sällskap är borta, jag är dyngsur och ja. Det blev något slags minitrauma. Men det är också helt borta.

Är det inte så jävla konstigt? Jag blir nästan orolig att jag någon gång i livet kommer hamna i en sånhär fas och blir helt styrd av det. Hur kan jag påverkas så mycket av saker som händer mig så sent i livet? Tänk om jag är med i en bilolycka och aldrig mer kan sitta i en bil, tänk om jag ramlar i vattnet och aldrig mer kan bada, tänk om jag är på fel plats vid fel tillfället, tänk om tänk om tänk om tänk om.

Man kan inte tänka så, det är idioti att vara rädd för rädslan, jag vet. Sen kan jag säga att jag har aldrig haft sån stark rädsla att det påverkat mitt liv på det sättet. Småjobbigt ibland, inte mer. Tänk då de människor som exempelvis lider av sån stark torgskräck att de aldrig går ut, eller de som svimmar av att se blod. Fyfan vad jobbigt, jag lider med dom.

Jag har aldrig reflekterat över det här förut. Jag kom på det idag när jag satt i Zazas säng och tände ljus, med en tändare som man måste scrolla, ni vet? Jag hatar sånna, det känns som att man ska bränna sig då. I alla fall. Då kom jag på det, mitt i mitt ljuständande, att jag inte ens tänkte ”fan jag kommer bränna mig” som jag alltid gör.

Ännu ett steg i rätt riktning mot Cecilias orädda liv.

Gonatt.