Maybe this time it wont heal
Hela veckan har jag känt mig så upp och ner. Asgarv ena sekunden, stenhårt fokus på skolan andra, dötid den tredje. Bakom det här trycks känslor undan som känns för jobbiga att ta itu med. Inget speciellt egentligen, utan det vanliga. Och så gick det inte längre, det blev en riktigt, riktigt deppig kväll på Västan. Just ikväll, när jag sitter uppkrupen och blir klappad på huvudet av Andreas, med mina pyjamasbyxor och stulen hood från en gammal kärlek så känner jag ändå att jag blir varm inombords. Jag har så fina vänner här. Jag är så glad att jag träffat dom och det ska krävas mycket hjärta från folk för att jag ska kunna sitta så som jag gjorde ikväll utan att känna mig som världens största idiot, och jag är så tacksam för att jag har sånna människor. Både här och hemma. Verkligen.
Sen direkt när jag kom hem så ser jag att Tessan heter ”Saknar Cecilia Rådén som bara den!” på Facebook. Kanske en skitgrej för vissa, men shit. Det behövdes på något sett. Jag blev ännu varmare och ännu ledsnare. För jag saknar henne något så fruktansvärt just nu.
Jag vet inte vad jag vill ha sagt. En liten svacka kanske, men det spelar ingen roll.
Jag är bara så glad att jag inte behöver gå igenom det ensam.