pocket full of sunshine

Idag känner jag mig bättre. Är grått här i Molkom, och kallt. Blir naturligt att man blir låg bara av det, men det är bättre. Sov länge imorse och pratade lite med Lisa som höll med om att man ibland behöver skitdagar för att kunna bli nollställd. Och det är så. Jag fick sitta lite på botten igår kväll och nu kan jag tassa mig uppåt igen. Hela veckan har varit en neråtgående spiral och vad kan jag säga. Jag är en känslomänniska, jag har inte problem att öppet visa känslor, men jag är ju glad 98% av tiden så det märks väl kanske inte haha.

Såg just en video på youtube btw på tal om att jag ofta är glad. Jag började fan skratta asso, jag vill kröka med dom här killarna

Hela veckan har jag känt mig så upp och ner. Asgarv ena sekunden, stenhårt fokus på skolan andra, dötid den tredje. Bakom det här trycks känslor undan som känns för jobbiga att ta itu med. Inget speciellt egentligen, utan det vanliga. Och så gick det inte längre, det blev en riktigt, riktigt deppig kväll på Västan. Just ikväll, när jag sitter uppkrupen och blir klappad på huvudet av Andreas, med mina pyjamasbyxor och stulen hood från en gammal kärlek så känner jag ändå att jag blir varm inombords. Jag har så fina vänner här. Jag är så glad att jag träffat dom och det ska krävas mycket hjärta från folk för att jag ska kunna sitta så som jag gjorde ikväll utan att känna mig som världens största idiot, och jag är så tacksam för att jag har sånna människor. Både här och hemma. Verkligen.

Sen direkt när jag kom hem så ser jag att Tessan heter ”Saknar Cecilia Rådén som bara den!” på Facebook. Kanske en skitgrej för vissa, men shit. Det behövdes på något sett. Jag blev ännu varmare och ännu ledsnare. För jag saknar henne något så fruktansvärt just nu.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt. En liten svacka kanske, men det spelar ingen roll.

Jag är bara så glad att jag inte behöver gå igenom det ensam.