You say it best when you say nothing at all
Jag delade med mig av min plötsliga höstdepression igår för mina grannar i Västan, huset där jag bor. Jag fick medhåll av andra låga klasskamrater, och efter Idol (Jag gillar inte haschis, och inte heller Doroteatjejen, så det var ett ytterst kefft program) så bestämde vi oss för att se Notting Hill. Den filmen är bara så underbar. Jag har varit där en gång faktiskt! För flera år sen. Alla hade färgglada dörrar, finns ett foto av mig när jag står i pösiga jeans framför en lila dörr. Det var när jag hade otroligt långt hår. Det var så långt att jag aldrig hade det utsläppt, för då drunknade jag i hår. På bilden har jag det i två höga toffsar, men jag har ändå hår ner till brösten. Det var tider det. Förresten har jag köpt en luddig liten basker med leopardmönster. Den håller mitt stora, burriga huvud varmt här i Molkom. Det är så fruktansvärt kallt utomhus, medans det är panikvarmt inomhus. Jag chockar min kropp varje gång jag går ut och in, och det är så torrt i luften att mitt hår mer och mer börjar likna Chewbaccas. Hemskt.
Hursomhelst så såg vi bara hälften och gick sen och la oss. Drömde massor inatt, om att jag såg på Bambi, att Ankan ringde och frågade hur jag mådde och att jag skällde ut busschaufförer.
Nu är det luche. Fiskgryta. Jag spyr och dör på samma gång. Skolfisk kan vara det vidrigaste ting på denna jord.