pocket full of sunshine

Allt som är utdraget är fruktansvärt irriterande. Jag tar ut saker i förskott, jag vet det, men jag är en analyserande, stalkande psykopat, som alla tjejer i min position haha. Så är det. Tessan ringde i alla fall, vi kanske ska ses redan imorgon .

Vad irriterande. Det är någon som smyger omkring här nere. Jag hör hur någon går omkring och smäller i dörrar och har sig. Men jag tror på yxmördare så jag vågar inte gå ut och kolla. Får ringa någon när jag ska gå hem sen. ÅÅÅÅÅHHHH Vad jag längtar till Stockholm nu!!!!! Nu vill jag åka hem och träffa alla kära

Jag sitter förresten och lyssnar på Mariah Carey. Hon är sjukt snygg asso.

Vi hade diskussion i helklass om artikeln jag skrev om. Shit vad jag skrattade hahah. Det blev så hetsigt, folk skrek och pratade i munnen på varandra, och skrek sen i mun på varandra, Jessica skrek ”MEN HÅLL KÄFTEN ARVID” och Per skrek ”NÄSTA PERSON SOM AVBRYTER MIG FÅR EN SMÄLL” och stämningen var verkligen på topp haha. Jag gillar jargongen vi har i klassen. Den är rå, det tycker jag är skitkul.

Vi är en bra klass vi.

Herre min skapare. Vi skulle diskutera en text idag som hette ”Sebbe vet att han ska dö”, ett reportage om en femtonårig killes sista veckor i livet. Han hade varit cancersjuk i tre år. Både jag och Jessica satt med tårar i ögonen, och det var så hemskt att jag fick gåshud när vi skulle prata om det sen. Fyfan vad hemskt. Jag har följt en blogg i ett par år, www.alfons.blogg.se, handlar också om en liten kille som dog i cancer när han var fem tror jag. Och när han dog hade jag redan följt bloggen i ett halvår, och ni anar inte hur mycket jag grät. Hela mitt tangentbord var vattenfyllt, det var så himla sorgligt.

Läste i det där reportaget att av alla cancerfall så är det en halv procent av dom som drabbar barn under femton. Det är så lite, men fan så hemskt det är när det händer. Fast på ett sätt så plågar jag mig själv med det ändå. Både jag och Carro grät tsunamivågor när vi läste En sorts kärlek av Ray Kluun. Det är den sorgligaste och hemskaste bok jag läst.

Varför skriver jag om det här, det är ju bara jättesorgligt? Man ska vara glad att man är frisk, som min mamma alltid säger.

Jag donerade tvåhundra spänn till barncancerfonden för ett halvår sen, sen hade jag gott samvete i månader för det haha. Man kanske borde göra sånt mer. Eller jag vet inte. Ibland kan det kännas så menlöst att donera pengar till sånt, men vafan. Något ska man väl göra.

Annars då? Jag har upptäckt att jag är extremt kittlig i nacken, till Arvids stora glädje. Och så åker jag till Stockholm imorgon. Herregud vad skönt det ska få bli att komma till ett ställe som har take away-latte haha.

NU SKA JAG KÖPA TÅGBILJETT <3