I ditt bröst är ditt ödes stjärnor
Som om det var ödesstyrda ord så frågar jag mamma. Känner hon igen namnet? Det går inte ens en nanosekund, kopplar på en gång. Nästan chockad och faktiskt rörd. Mamma hade typ en bästis som fick en bebis samtidigt som mamma fick Danne. Också en ung mamma i Tensta, promenader med barnvagnarna, ettårskalas och ettåringar som hellre prasslade med presentpappret.
Det ska gå 25 år, sen ska mammas tredje barn, som inte ens var påtänkt då, sätta sig i en reception med Tenstabästis unge, som nu är vuxen.
Mamma fick tårar i ögonen. Hon har försökt hitta henne, Eva. Men hon hade glömt efternamnet och det finns liksom bara en massa bilder och mamma blev så glad. Eva också tydligen. De var så lika. Tydligen. Det är inte jag och Yesmina, men vi kommer väldigt bra överens.
En hel sommar har jag suttit i receptionen med Yesmina. I bland har jag pratat med mamma och Danne i telefon med henne bredvid. Hennes mamma har berättat om hennes bästis Daniel när hon var liten. Det är liksom min bror. Och här sitter vi och vet ingenting. Bara av en slump, bara ren slump att det kom fram.
Återförenar vänner och tittar på bebisbilder och känner mig närmare och blir varm i hjärtat.
Slump eller öde eller vafan som helst. Det är bara så fantastiskt.